kan det inte bara vara rätt istället för fel?
Jag sitter litegrann och önskar att jag fick känna det där, sådär som det känns när allting känns rätt.
Så har det bara känts för mig en gång och den gången blev det inget utav det ändå, inte för att jag är bitter för det, jag har fått så mycket annat fint, men jag saknar den känslan. När man bara vill kura ihop sig nära och stanna där, alltid.
Efter den gången, när allting gick åt skogen, har jag inte känt så igen.
Jag funderar på om jag har avskräckts och inte låter mig själv känna (för känner man starkt för någon är det också jobbigare när det tar slut), eller ifall det kanske bara inte har varit andra som har fått mig att tappa fattning på samma vis? jag kanske förväntar mig för mycket utav kärleken, men det är väl ändå meningen att man ska märka när man blir kär?
Hur som helst, när jag inte sitter och kollar på alla dessa ursöta bilder och vackra texter så tycke jag inte alls att det är jobbigt att inte ha någon bredvid. Jag är glad att kunna vara ung och fri, att vara någon annans känns mest begränsande just nu..
Tonåring får man ju bara vara några år, och sen är det mest sorgligt att försöka få igen den tiden.
Ja tills att det känns sådär med en annan person igen, så är detta inte alls något jag strävar efter, jag är glad ändå!
