"Yes, I think that everything is gonna be all right someday, somehow."

Igår när jag var ute på promenad i det döljda månskenet så gick jag bort från Väring på en väg så öde att den inte ens var utrustad av gatulampor.
Då såg jag och hörde någonting en bit bort med starka ljus ifrån. Jag blev lite rädd och började springa tillbaka till dit där lamporna var utplacerade.
Sen när denna stora otäcka manick senare körde förbi mig kände jag mig fånig, eftersom det bara var en traktor.. jag vet inte varför jag hade fått för mig att det var en galen transformer, men det kändes så då liksom!
-Livet i Väring-

Jag har börjat överlägga ifall min mamma försöker svälta mig till döds för tillfället.
Dom lämnar mig utan pengar i Väring och säger att jag måste vara här och passa katterna. Och visst det kan jag ju göra, inga problem,
men vad gör man när mjölken ser ut som grädde och det enda ätbara i skåpen är den halvfulla tacochips-påsen man åt upp igår kväll?
Låt oss kalla mig hungrig.


Där är min tå, som av någon anledning har råkat hamna på Klaras fot.. Jag brukar klappa på den ibland... klapp klapp.. klapp..

someday, somehow