Jag är rädd för bilar, barn och att saker ska ta slut.
Tanken på att ha barn, att åka förbi de promenerande dagisbarnen och att ha en liten en omkringspringande här hemma, det skrämmer mig.
Jag känner tokigt mycket obehag och brukar mest gömma mig.
Och alltså, jag har ingenting emot dem och jag förstår att alla måste vara barn innan de blir vuxna, men jag vill ju inte behöva vistas med dem... och nu menar jag ju inte folks småsyskon, för de har ju alltid varit där, så länge jag minns iaf, så det känns bara normalt liksom.. men huuuaaa!
Nu får ni inte missförstå mig, jag tycker att det är bra att det finns barn och de kan vara urgulliga, men aa, jag är rädd.
Särskilt när de är i den där storleken så att de är pyttesmå, men ser ut som människor! De ser muterade ut. Det är illcreepy.
Och den hära grabben som bor hemma hos oss nu är också läskig, jag tror att han har en liten barna-crush på mig.
Seriöst, det är som att vargen skulle gå och förälska sig i den tredje lille grisen! Det går ju bara inte.
Men aa, jag gillar att barn finns. Det är bra för männskligheten, och jag kan också bli så där puttenuttig emot vissa barn.. Det är liksom inte alla som jag blir skrajjsen för.. Det är nog mest de som går på dagis och ser ut som människor, barn jag inte känner som pratar med mig och tar på mig som om jag vore dess syster, barn som kollar på mig och gömmer sig bakom förälderns ben, och bäbisarna som glor på mig jättelänge och precis när jag tror att den kanske ska skratta, så börjar den gråta istället. Det är nog mest de barnen.
För att avrunda allt babbel, jag önskar att jag inte var så lame när det gäller detta.
Jag saknar dig bruden ♥
[här skulle det ha varit en bild på Lova Maria Falk, men min dator krånglar]